Vi får se hur detta blir i slutändan men stämmer det så är detta mycket bra nyheter för den demokratiska utvecklingen i Marocko.

Denna gång får 31 personer från provinsen Oued Eddahab flyga med FN från Dakhla till Tindouff och 29 personer från Tindouff får besöka Oued Eddahab. Totalt berör dessa resor 14 familjer.

Totalt sett har 11.989 personer fått resa enligt detta program sedan 2004. Låt oss hoppas att detta utbyte får fortsätta och beröra än fler personer. Kanske kan det leda till en politisk lösning på denna konflikt i längden.

Tipstack: Mouaad!

PJD har redan visat sig öppna att samarbeta med andra partier och minst ett parti har också öppnat upp för att sitta tillsammans med PJD. Detta partiet är det sittande regeringspartiet Parti Istiqlal, (PI). Tillsammans skulle de få minst 42% av rösterna men detta är fortfarande för lite för att bilda en majoritetsregering. En annan potentiell samarbetspartner vore det Socialistiska blocket, (USFP), som fick c:a 10% av rösterna.

Den liberala alliansen har tillsammans c:a 111 platser och kan tillsammans med andra partier blockera PJD från att driva igenom sina förslag. Det låter som om PJD kommer att behöva bygga ett brett samförstånd i parlamantet.

Vi har några spännande dagar framför oss.

Jag skrev för något år sedan som en av mina första poster på denna blogg om US Committee for Refugees and Immigrants rapport ”Stonewalling on refugee rights: Algeria and the Sahrawi”.

Inget av detta har förstås svensk media skrivit om. Dock har det uppmärksammats i USA av både politiker och media. I denna video tar man upp företeelsen ”Warehousing of refugees” eller Lagerhållning av flyktingar för att uppnå ett politiskt mål. Detta grymma medel har bland annat använts av Libanon i palestinakonflikten och Algeriet/Polisario i Västsaharakonflikten. I den senare har flyktingarna hållits som politisk gisslan i 35 år av Polisario/Algeriet utan möjlighet att försörja sig eller att flytta från denna ugn i öknen. Rapporten berättar bland annat om hur folk som försökt fly fängslats i stekheta containrar utan tillräckligt med vatten eller sanitära möjligheter.

Videon ovan visar hur skådespelaren Jeff Fahey, (piloten), från en av mina favoritserier, Lost, besökte Västsahara och pratade med de människor som varit offer för denna lagerhållning. Videon är kort men informativ. Den som vill veta mer kan klicka på mina länkar i denna post.

Tipstack för videon: Mouaad!

• En del pratar om att det var den liberala alliansen mot islamisterna som skapade sympati för PJD.
• Andra anser att partiets popularitet är en reaktion mot korruptionen i Marocko, (religiösa anses vara mer motståndskraftiga mot korruption i den muslimska världen. Min erfarenhet är att detta ofta snarare kan vara en fasad).
• Det kan också ligga internationella trender bakom PJD:s framgångar. Deras motsvarigheter i Tunisien och Turkiet har visat samma tendenser.

I vilket fall så blir det upp till bevis för PJD vars enstaka företrädare ibland kommit med absurda krav på stoppande av bland annat Elton Johns konsert eller förbud mot alkoholkonsumtion av Marockanska muslimer. Det finns också tecken på att partiet vill att Marocko ska engagera sig mer för den palestinska saken vilket skulle förstöra Marockos unika position som möjlig medlare i denna konflikt.

Som liberal kan jag inte känna annat än sorg över det nuvarande resultatet även om man måste respektera folkets val. Jag hoppas att PJD visar prov på statsmannananda och inte hindrar landets fortsatta ekonomiska utveckling eller demokratiska reformer.

Jag uppfattar dock PJD som mindre rabiata än deras internationella motsvarigheter och hoppas att utvecklingen fortsätter att gå i rätt riktning. Exempelvis har man förhållandevis många kvinnliga företrädare som går utan slöja vilket skulle vara omöjligt i islamistiska partier i andra länder.

Vi får se hur landet ligger efter att valets turbulens avtagit.

PJD : 80 sièges, 27,7% (Parti Justice et développement)
PI: 45 sièges, 15,6% (Parti Istiqlal)
RNI 38 sièges, 13,2% (Rassemblement national des indépendants)
PAM 33 sièges, 11,5% (Parti authenticité et modernité)
USFP 29 sièges, 10% (Union socialiste des forces populaires)
MP 22 sièges, 7,6% (Mouvement populaire)
PPS 11 sièges, 4% (Parti du Progrès et du socialisme)

I nuläget ser det ut som om PJD och PI bildar regering tillsammans.
Moorish Wanderer har skapat en illustrativ bild som jag lånar här:

Samtidigt som man tillsammans med Polisario och andra pro-Polisario NGO:s i Sverige lyckas bygga upp ett momentum i sina kampanjer så har de tidigare argumenten de kommit med alltmer urholkats iom Marockos kontinuerliga demokratiska reformer. Om man fortsätter med samma argument som tidigare är det lätt för motståndare till det totalitär Polisario att slå hål på dessa samtidigt som man kan peka på Polisarios brist på demokratiska reformer och Emmaus ovillkorliga stöd för denna organisation.

Därför är det ett genidrag av Emmaus att anordna ett generellt seminarium om hur man bör Semestra i diktaturer samtidigt som man pekar ut Marocko i marknadsföringen av seminariet. Seminariet i sig tar upp frågan ur ett generellt perspektiv samtidigt om man buntar ihop Marocko med diktaturer såsom Kina, Nordkorea och Burma.

Att det är ett praktexempel på ohederliga debatttekniker är en annan sak.

Enligt de Marockoner jag pratat med så går PJD inte att jämföra med de islamistiska partierna i andra länder. Bland annat är de enligt bland annat CNN mer moderata än deras Turkiska och Tunisiska motsvarighet. Min förhoppning är att de inte kommer att bromsa fortsatta demokratiska reformer.

Allt talar dock för att det blir en koalitionsregering där det största partiet inte får mer än 16% av rösterna.

Några som var positiva till årets parlamentsval var bland annat den brittiska regeringen som välkomnade den nya konstitutionen och såg fram emot att arbeta tillsammans med den demokratiskt valda regeringen. Man uppmanade också övriga arabländer att reformera sina länder.

Jag återkommer när jag vet mer om hur valet går.

Demokratin:
Marocko är inte på något sätt felfritt. Det finns korruption som i alla Nordafrikanska länder, demokratin har ännu inte heller nått upp till Europeiska mått. Dock är Marocko det närmaste man kommer en västerländsk demokrati i denna region. Med kontinuerliga reformer så kan nog Marocko vara i paritet med Syd-Europa inom 10-15 år.

Algeriet och Polisario är dock milsvidder efter. Algeriet styrs av en militärjunta som sedan Algeriets födelse kontinuerligt förföljt sina minoriteter. Polisario är inte bättre. Som jag tidigare påpekat är Polisario staten, regeringen, armén, Polisen och den den byråkratiska statsmakten. Folkinflytandet påminner om den struktur som finns i Kuba. Det finns inget som pekar på att något skulle ändras om SADR skulle utökas till hela Västsaharas territorium. Tvärtom skulle de människor som levt under Marockanskt styre få betydligt större ingränsningar i sina demokratiska rättigheter.

Mänskliga fri- och rättigheter:
Marocko: Här skiljer det sig inte så mycket från hur demokratin yttrar sig i dessa länder. Freedom House pekar på att Marocko är friast i Nordafrika och ett av de friaste Arabländerna. Sveriges ministerråd har utsett Marocko till bäst i klassen bland MENA-länderna gällande mänskliga rättigheter. Så har det dock inte alltid varit. Den förra kungen Hassan II hade hårda nypor. Folk fängslades under omänskliga förhållanden, krigföringen mot Polisario följde inte Genevekonventionen etc. Detta förflutna har man försökt att ta itu med under landets Sanningskommission. Folk har fått komma till tals om tidigare oförrätter som erkänts av staten och ersättningar har betalats ut. Iom den nya konstitutionen så har dessutom Sanningskommissionen fått en tydligare självständighet.

Polisario: Polisario brydde sig inte heller om Genevekonventionen i sin krigföring. Man torterade rutinmässigt i princip alla krigsfångar och många dog under denna tortyr. Många satt under dessa vidriga förhållanden i fångenskap i upp till 25 år innan de frigavs. Polisario tvingade också under vapenhot med sig Sahrawis över gränsen till Algeriet och splittrade hela familjer som inte fått se varandra på 30 år. I flyktinglägren tillåts ingen politisk konkurrens. Folk som försöker fly kan få tillbringa en längre tid i fångenskap i stekheta containrar. Kvinnor som föder barn utanför äktenskap sätts i speciella fängelser. Vittnesmål vittnar om att kvinnliga fångar ibland är tvungna att sälja sex till de Kubanska (?!) fångvaktarna. Slaveri är en sedvänja som i viss mån levt kvar i de Polisariostyrda lägren. Svarta kan födas in i slaveri hos en Sharawifamilj. Folk som vittnar om detta tvingas att ta tillbaka sitt vittnesmål. Folk som uttalar sitt stöd för Autonomiplanen kan fängslas godtyckligt och försättas i exil. Ingen Sanningskommission har upprättats hos Polisario som kan itu med de brott mot mänskligheten som Polisario utfört. Vid en eventuell självständighet så skulle Polisario antingen kasta ut de Marockaner som inte är Sahrawis eller Polisariotrogna eller förpassa dem till andra klassens medborgare. Det finns ingenting som stödjer teorin att Polisario skulle förvandlas från en totalitär organisation till att tillåta ett flerpartisystem och mänskliga fri- och rättigheter.

Algeriet: Algeriet bryter mot så många mänskliga fri- och rättigheter att det inte är någon idé att ta upp alla här.

Möjlighet att klara att upprätthålla sin stats suveränitet.
Marocko: Marocko har historiskt sett varit en relativt svag stat och hotats av bland annat Algeriet, Libyen, Sovjetunionen, Kuba och ”SADR”. Mordförsök på den gamla kungen Hassan II har genomförts av bland annat Lybien då han var det främsta hindret för en Pan-Arabisk stat med Ghadaffi i ledningen. Marocko är en mångkulturell stat som till skillnad från sina grannländer försökt att bibehålla alla minoriteters rättigheter. Det är bland annat orsaken till att Marocko vägrar att kalla sig för en Arabisk stat. Detta tolkas som en svaghet av dess arabgrannar men i själva verket är det en styrka för landet vars gränser ses som legitima för det stora andelen Marockaner. Det finns dock folk som vill ha större självbestämmande i sina regioner, (inte enbart Västsaharier), och man försöker därför dela upp Marocko i autonoma stater liknande Amerikas Förenta Stater. Marocko är nu den stat i regionen som är starkast vilket visar att en stats styrka främst bygger på befolkningens uppfattning om dess legitimitet.

Polisario: SADR har aldrig varit en självständig stat. Från när ”staten” SADR bildades, (vilket var ett år efter att Spanien lämnat det och Marocko återtagit det), så har man varit först Libyens och sedan Algeriets och därmed Kubas och Sovjetunionens marionett. Nu är det främst Algeriet som styr Polisario och därmed SADR. OM Marocko skulle lämna regionen så skulle två av följande scenarier inträffa:

• Scenario 1: Algeriet går på Polisarios ”begäran” in med trupper och polis under Polisarios flagg för att ”skydda” det nya territoriet. Staten skulle iofs vara hyfsat stark jämfört med scenario 2.
• Scenario 2: SADR blir en självständig stat under Polisarios ”beskydd”. Polisario skulle med den minimala befolkning som utgör den enligt Polisarios snäva definition rätta befolkningen vara för liten för att kunna bära sig självt. Islamistiska grupperingar och knarksmugglare skulle ta tillfället i akt och skapa vad Loretta Napoleoni i boken Oheligt krig definierar som en skalstat vilket de redan gjort i ett otal stater. Förutom att Västsaharas instabilitet skulle sprida sig som en löpeld till övriga länder i regionen så skulle även tillgång till en atlanthamn påverka Syd-Europa på ett mycket negativt sätt.

Ekonomisk utveckling:
Marocko: Marocko har genom sina frihandelsavtal, närhet till Europa och relativt avreglerade marknad lyckats ta täten i regionens tillväxtliga vilket är ganska anmärkningsvärt då man inte välsignats/förbannats med de olje/gasfyndigheter som sina grannländer. Sedan år 2000 bidrar Marocko med c:a 1-1,5 miljarder dollar till Västsaharas infrastruktur. Man har byggt eller allokerat resurser för 60.000 bostäder, byggt 700 km vägar och investerat 200 miljoner dollar i vattenproduktion i Västsahara. Man har även byggt den största hamnen i regionen i Laayoune som nu står för 40% av den inhemska fiskproduktionen och sysselsätter 20.000 Västsaharier.

Polisario: Flyktingarna i SADR har med Polisarios goda minne förvägrats flyktingstatus av Algeriet och har därmed inga som helst rättigheter i flyktinglägren i Tindouff. Man kan varken försörja sig, framföra ett fordon eller bosätta sig någon annanstans än i lägren utan Polisarios godkännande. På detta sätt försäkrar sig Polisario och Algeriet att flyktingproblemet kvarstår och inte kan lösas. Förfarandet påminner om Libanons behandling av de Palestinska flyktingarna. Det kan därmed inte produceras något av vikt i lägren. Den enda ekonomiska tillväxt som kan ske är förskingring och utsmuggling av den internationella humanitära hjälpen, knarksmuggling och assistans vid islamisters kidnappning av utlänningar.

Algeriet: Efter 30 år av planekonomi har man blivit mer marknadsinriktade och blivit regionens tredje största ekonomi. Dock baseras det mesta av ekonomin på naturresurser såsom olja och gas. Med en fattig befolkning och hög arbetslöshet är det ganska osannolikt att man skulle investera de årliga summor som Marocko bidrar med till Västsaharas infrastruktur.

Sjukvård och utbildning
Marocko: Västsahara ligger bland de högst utvecklade regionerna i Marocko både gällande andelen läskunniga, antalet allmänpraktiserande läkare och specialister.

Polisario: Som tradition är bland gamla socialistexperiment är sjukvård och utbildning något som Polisario har som sitt flaggskepp. Tidigare har man med tvång särat på familjerna i flyktinglägren och skickat barnen på indoktrineringsläger i Kuba. Nuförtiden har dock Kuba startat skolor i lägren. Polisario skickar även folk med ”rätt” attityd på universitetsutbildningar utomlands.

Slutsats:
Tar man alla dessa aspekter i beaktning när man tittar på vem som ska ha suveränitet över Västsahara så vinner Marocko hands down. Oavsett om det gäller mänskliga rättigheter, demokrati, ekonomisk utveckling eller förmågan att upprätthålla landets suveränitet så finns det inget annat realistiskt alternativ än Marocko.

Med andra ord så kan det inte vara mänskliga rättigheter och liknande för Västsaharas befolkning som driver Polisarioanhängarna utan folkrättsfrågan. Varför inte öppet erkänna detta så att vi kan gå över till att diskutera det verkliga motivet i så fall?

• Upplåter SR som plattform för Jakobsbergs Folkhögskola att sända upprepad Polisariopropaganda under namnet Västsaharabloggen.
• Efter politiska påtryckningar från Polisario tar ned ett reportage om modern slavhandel från TV-tablån dagar innan sändningen.

I dagarna har Polisarios svenska PR-maskineri startat de stora kvarnarna för att få Sverige att erkänna SADR via sitt nätverk där bland annat Olof Palmes Internationella Center, Emmaus och Västsaharaaktionen ingår.

Sin vana trogen har Sveriges Radio hakat på PR-tåget. Tre reportage samma dag(?!) har sänts där förstås enbart Polisarios vinkling av konflikten presenteras. Inte nog med detta. Journalisten som intervjuar visar helt klart att denne är på Polisarios sida och ställer ledande frågor.

Nedan finner ni några av yttrandena från intervjun med Jens Orback.

SR = politruken från Sveriges Radio.
JO = Jens Orback
DE = Mina kommentarer

SR: ”Arabisk vår i Afrika men inte i Västsahara, varför inte?”
DE: Här utgår journalisten från att Marocko är en diktatur liknande, Lybien, Algeriet, Tunisien, Syrien eller Yemen. Faktum är att Marocko har en begynnande demokrati som både utmärker sig som ledande bland MENA-länderna vad gäller mänskliga rättigheter och frihet enligt oberoende granskare. Samtidigt har Marocko genomgått ännu fler demokratiska reformer som godkänts genom folkomröstningar vilket ökat klyftorna ytterliggare gentemot sina grannar, inkl. SADR. Journalisten borde frågat varför den arabiska våren inte nått SADR och Algeriet.

JO: ”60 länder har erkänt SADR.”
DE: 60? Jag trodde att Den Store Ledaren sagt att det var 80. Problemet med en lögn är att man måste komma ihåg den. Det är faktiskt inte mer än 37 länder som erkänt SADR. Inga västländer ingår där. De flesta som är med i den klubben kommer från det kalla kriget där de var i pakt med den förlorande sidan.

JO: ”SSU är duktiga på att driva folkopinion.” ”Den opinionsbildning som Sverige är en del av har nu börjat ge resultat.”
DE:Det är just detta som är så farligt med statlig opinionsbildning. Som det är nu har vi bidragit med skattepengar till NGO:er som går i diktaturers ledband så att de kan övertyga oss om det rätta i att stödja dessa diktaturer. Är det bara jag som ser det vansinniga i detta?

JO (angående exploateringen av Västsaharas naturresurser): ”Måste godkännas av den ockuperade regeringen och komma folket till del.”
DE: Om vi bortser från hans tillspetsade formulering och utgår från andemeningen så faller hela resonemanget. Västsahara hade ingen annan regering än Marockos när Spanien lämnade området som Marocko tog tillbaka. Polisario var inte Västsaharas regering vid detta tillfälle och hade inte heller utropat sig till detta vid detta tillfälle. SADR utropades ett år EFTER att Spanien redan lämnat området! Sedan kan självfallet inte Jens kräva att exploateringen ska komma Algeriets befolkning till del. Släpper bara Polisario greppet om flyktingarna så att de kan återvända tillbaka till Västsahara så kommer det att komma dem till godo också.

SR angående vad man kan göra för att sätta press på Marocko: Finns det något annat man kan göra, Sverige” DE: Här visar journalisten att det inte längre är en fråga om vad som är rätt eller fel. Nu gäller det hur vi i Sverige kan hjälpa Polisario?!

JO angående risken för ett brytande av vapenvilan vilket presidenten påstår att han försöker hejda: ”Presidenten berättade: Jag har försökt att skjuta upp kongressen så länge jag kan men nu kan jag inte det längre.”

DE: Självklart ska en president inte försöka hindra den demokratiska utvecklingen. Om vi ska vara allvarliga. Polisario har inget att vinna på att ta upp striderna. Dels av politiska skäl därför att det inte längre ligger i Algeriets intresse att kriga mot Marocko via sin proxy. Dels av praktiska skäl därför att muren skulle omöjliggöra en effektiv krigföring.